Goliat,
min andra hund, också en Berner sennen.En underbar kille med stort varmt hjärta.
Han älskade sin familj och var överhuvudtaget glad i människor. Men den han älskade mest var matte, mig alltså. Det var bara så. Vi gjorde ju så mycket tillsammans.
Vi gick olika kurser,lydnad, han provade på agility och spårning. Det gillade han nog mest.
Vi var ofta i skogen och jag la ut olika spår till honom.
Hans sista år så började han få problem med höfterna och blev väldigt stel och svårt att röra sig.
Man måste inse när det är dags att ta det svåra beslutet.
Jag minns den dagen fortfarande glasklart. Hur jag satt på golvet med hans huvud i mitt knä,och smekte honom mjukt medan han somnade in.
Det blev så fruktansvärt tomt utan honom. Ingen stor hund som låg på trappan i snöyra och njöt.
Han älskade nämligen snö och låg gärna ute fast det var kallt.
Det var min "bumsegubbe" Goliat blev nästan 9 år.........
Gråt ej vid min grav
Jag finns ej där
Jag finns i solens
Spegelglans på havet
Jag finns i vindens lek
över sädesfälten
Jag finns i vintergatans
Stjärnehär
Och när du i tidig morgon
väcks av fågelsång
är det mitt voff du hör
vi möts.......
Kommentarer
Trackback
